MDLN

Imorse var vi på utvecklingssamtal på dagis. Eller ja, jag och Mille lekte i sandlådan och Lars pratade med dagisfröken. Tydligen pratar Amelia lite på dagis, men vi tänker då inte oroa oss, hon är ju en surrkuse annars så det släpper nog förr eller senare. 

Angående hennes mage så tyckte inte doktorn att proverna var nödvändiga utan tyckte att vi skulle försöka få i henne mer vatten och lite mer drivande mat. Det har faktiskt gått rätt så bra sen dess. 

I lördags var jag jättetrött efter en natt med dålig sömn och så tänkte jag väll att det är typiskt att sånt händer när Lars är bortrest och till slut blev jag så trött att jag började att gråta. Då tittade Amelia på mig och frågade "Är du ledsen?". Då började jag gråta ännu mer. Då sa hon peppandes "Det går bra". Herregud vad rörd jag blev, att hon hade det i sig att hon kunde försöka stötta mig när jag var ledsen. Jag började såklart gråta ännu mer sen fick hon bamsekram. 

Idag var vi i grannlekparken. Så kom pojken som Amelia tydde sig till på dagis förra året, innan han slutade för att börja skolan. Det var så himla roligt att se henne och vad gärna hon ville leka med honom. Dom åkte rutchkana tillsammans, men hon ville inte sitta i hans knä som han ville att hon skulle göra och när han lessnade och inte åkte ropade hon till mig "Jag vill åka med han". Men honom vågade hon inte prata med. Och så fick hon en kula och den har hon hållt hårt i. Sen när han och hans kompis (Simon, Melles barnbarn) gick hem stod hon på sin cykel och tittade trånandes bort mot horisonten.