MDLN

På begäran kommer här vår förlossningsberättelse. Vill ni inte läsa sånt rekommenderar jag att ni surfar in på någon annan sida och återkommer om nån dag då jag har uppdaterat bloggen igen =)

Det hela startade på långfredagen. TV6 hade Star Wars maraton under påsken och jag & Lars tittade på Episode 3.
Under filmen kände jag att mina förvärkar (jag hade haft kraftiga förvärkar i 2 veckor) började bli mer lik mensvärk och kom var tjugonde minut. Klockan blev 22 och jag tänkte på hur det sägs att man ska va uppe och gå för att förlossningen ska komma igång fortare. Nej, tänkte jag, har man en jobbig förlossning framför sig måste det vara smartare att sova! Så jag gick och la mig.
Klockan 1 vaknade jag och magen värkte. Jag slet åt mig mobilen och började klocka värkarna samtidigt som jag låg i sängen och vred och vände mig. Var fjärde minut kom dom. Det kan ju inte stämma, man ska ju ha värkar i nästan ett dygn innan dom kommer så tätt. Så jag gick upp och slog igång datorn för att se om jag var i något förstadie till förlossningen. Blev inte klokare av internet så jag ringde förlossningen. Då fick jag veta att det inte behövde ta så lång tid, det var the real deal och jag var välkommen att åka in. Fast jag svarade att jag klarade mig bra hemma och barnmorskan sa att jag kunde komma när jag ville ha hjälp med smärtlindring.
Det faktum att allt hände på natten (tydligen så kommer de flesta förlossningar igång på kvällar/nätter) gjorde att mitt planlagda långa, sköna och avslappnande bad kändes långt borta, jag kunde ju inte väcka hela familjen bara för att tömma upp ett bad.
Jag funderade på om jag skulle ringa Jessica & Crippe som skulle passa Amelia på en gång, eller vänta till morgonen. Dom var i Mårdsjön (ca en timmas resväg) och hade åkt skoter hela dagen. Jag bestämde mig för att ringa och dom hade inte hunnit gått å lagt sig så dom hoppade i bilen på en gång.
Runt 3-tiden rullade dom in på parkeringen samtidigt som Amelia vaknade och gallskrek tills hon såg moster & Pippi och fick välling. Sen ville hon inte somna utan att jag satt på golvet brevid hennes säng. Det var inte det lättaste att verka oberörd inför sin dotter när man var fjärde minut försökte hantera denna otroliga smärta.
Till slut somnade hon och jag, Lars och Jessica låg å babblade/vilade i soffan ett tag. Jag hade lånat en rispåse av Anne-Lie som underlättade otroligt.
Runt 5-tiden var jag sugen på alla droger sjukhuset hade att erbjuda så vi värmde rispåsen och hoppade in i bilen, med 2,5-3,5 minuter mellan värkarna.
Halv sex kom vi in till förlossningen och dom skulle kolla en CTG-kurva. Det brukar ta 20 minuter, men mitt uppiallt kände jag att jag inte kunde ligga still och ringde på barnmorskan. Hon konstaterade att jag var 7-8 cm öppen och vi fick komma in på ett förlossningsrum på en gång.
Där fick jag en gåstol och blev jag introducerad för lustgasen. Som jag till en början tyckte var ett skämt, för missade man att andas i den när värken började hjälpte den inte ett dugg. Till slut vågade jag inte släppa taget om den och då hjälpte den bättre, men Lars fick stå bakom mig för illamåendet och smärtan gjorde att jag knappt kunde stå upp.
Ungefär här tappade jag kontrollen totalt! Det gjorde så otroligt ont att jag inte alls kunde andas igenom smärtan och slappna av.
Barnmorskan ville kolla pulsen på bäbisen med hjälp av CTGn och var inte nöjd med mottagningen. Så jag fick lägga mig ner och så satte hon en elektrod på bäbisens huvud samtidigt som hon tog vattnet. Jag låg på sidan för det gjorde minst ont, med syrgasen hårt i min hand, och efter vad som kändes som timmar tittade jag upp på Lars och sa att det kändes som att jag hade blundat länge. Njae, sa han och visade med ögonen att jag inte blundade utan såg helt borta ut istället.
Nu var jag nästan helt öppen och barnmorskan tog fram ett fotstöd där jag fick slänga upp benet. Jag är faktiskt förvånad över hur smidigt deras arbete var, dom förstod verkligen vad som fungerade bäst för mig och hjälpte till på ett otroligt bra sätt.
Då sa dom åt mig att ville jag krysta nu så fick jag, men jag kände att kroppen inte ville det än, förrän en värk senare då krystvärkarna kom.
I det här stadiet hade jag helt glömt bort vad jag var där för att göra. Jag fick inte alls till krystandet till en början utan fick efter ett tag säga till mig själv att kom igen nu, ta i så får vi det här överstökat!
Sagt och gjort och efter 15 minuters krystande låg bäbisen på sängen nedanför mig, klockan var då 7:55. Jag tittade på Lars och såg lyckan i hans ögon!

Det var snabbreprisen av vår förlossning. Resultatet av det hela var världens finaste pojke!