MDLN

Tack alla ni som har hjälp oss att fira Amelia. Hon är ett lyckligt lottat barn som får fira nästan hela veckan... det var ett annat barn som firades på dagis igår, så hon blir firad idag istället och så blir det kalas på lördag.

Amelia ska få vara hemma från dagis heeela sommaren. Det ska bli så kul att ha båda barnen hemma och få hitta på det man känner för. Nu håller vi tummarna för finväder!

Jag har nog glömt att berätta att bäbisen har fått ett namn. Mille heter han! Vi har några andranamn på G också, men dom är inte helt spikade ännu. Mille äter, sover och bajsar. Vi var på BVC och vägde honom härom dagen och han hade gått upp ett halvkilo och vuxit 1,5 cm på en vecka.

Själv har jag varit å klippt mig. Jag tunnade ur och klippte upp håret, plus att jag klippte lugg. Min teori är nämligen att man ser yngre ut i lugg, så nu körde jag på det i hopp om att inte se så gammal ut. Hello åldersnojja!

Kameran har knappt använts den senaste tiden så jag bjuder på en gammal bild. Fler bilder får ni efter kalaset!

Sist men inte minst vill jag tacka alla mina läsare. Trots att jag knappt uppdaterar bloggen är ni kvar. Det är snällt att ni fortfarande läser, så snart skolan är slut och sommaren är här ska jag lägga ner tid på roligare inlägg!


Sleepyhead

På begäran kommer här vår förlossningsberättelse. Vill ni inte läsa sånt rekommenderar jag att ni surfar in på någon annan sida och återkommer om nån dag då jag har uppdaterat bloggen igen =)

Det hela startade på långfredagen. TV6 hade Star Wars maraton under påsken och jag & Lars tittade på Episode 3.
Under filmen kände jag att mina förvärkar (jag hade haft kraftiga förvärkar i 2 veckor) började bli mer lik mensvärk och kom var tjugonde minut. Klockan blev 22 och jag tänkte på hur det sägs att man ska va uppe och gå för att förlossningen ska komma igång fortare. Nej, tänkte jag, har man en jobbig förlossning framför sig måste det vara smartare att sova! Så jag gick och la mig.
Klockan 1 vaknade jag och magen värkte. Jag slet åt mig mobilen och började klocka värkarna samtidigt som jag låg i sängen och vred och vände mig. Var fjärde minut kom dom. Det kan ju inte stämma, man ska ju ha värkar i nästan ett dygn innan dom kommer så tätt. Så jag gick upp och slog igång datorn för att se om jag var i något förstadie till förlossningen. Blev inte klokare av internet så jag ringde förlossningen. Då fick jag veta att det inte behövde ta så lång tid, det var the real deal och jag var välkommen att åka in. Fast jag svarade att jag klarade mig bra hemma och barnmorskan sa att jag kunde komma när jag ville ha hjälp med smärtlindring.
Det faktum att allt hände på natten (tydligen så kommer de flesta förlossningar igång på kvällar/nätter) gjorde att mitt planlagda långa, sköna och avslappnande bad kändes långt borta, jag kunde ju inte väcka hela familjen bara för att tömma upp ett bad.
Jag funderade på om jag skulle ringa Jessica & Crippe som skulle passa Amelia på en gång, eller vänta till morgonen. Dom var i Mårdsjön (ca en timmas resväg) och hade åkt skoter hela dagen. Jag bestämde mig för att ringa och dom hade inte hunnit gått å lagt sig så dom hoppade i bilen på en gång.
Runt 3-tiden rullade dom in på parkeringen samtidigt som Amelia vaknade och gallskrek tills hon såg moster & Pippi och fick välling. Sen ville hon inte somna utan att jag satt på golvet brevid hennes säng. Det var inte det lättaste att verka oberörd inför sin dotter när man var fjärde minut försökte hantera denna otroliga smärta.
Till slut somnade hon och jag, Lars och Jessica låg å babblade/vilade i soffan ett tag. Jag hade lånat en rispåse av Anne-Lie som underlättade otroligt.
Runt 5-tiden var jag sugen på alla droger sjukhuset hade att erbjuda så vi värmde rispåsen och hoppade in i bilen, med 2,5-3,5 minuter mellan värkarna.
Halv sex kom vi in till förlossningen och dom skulle kolla en CTG-kurva. Det brukar ta 20 minuter, men mitt uppiallt kände jag att jag inte kunde ligga still och ringde på barnmorskan. Hon konstaterade att jag var 7-8 cm öppen och vi fick komma in på ett förlossningsrum på en gång.
Där fick jag en gåstol och blev jag introducerad för lustgasen. Som jag till en början tyckte var ett skämt, för missade man att andas i den när värken började hjälpte den inte ett dugg. Till slut vågade jag inte släppa taget om den och då hjälpte den bättre, men Lars fick stå bakom mig för illamåendet och smärtan gjorde att jag knappt kunde stå upp.
Ungefär här tappade jag kontrollen totalt! Det gjorde så otroligt ont att jag inte alls kunde andas igenom smärtan och slappna av.
Barnmorskan ville kolla pulsen på bäbisen med hjälp av CTGn och var inte nöjd med mottagningen. Så jag fick lägga mig ner och så satte hon en elektrod på bäbisens huvud samtidigt som hon tog vattnet. Jag låg på sidan för det gjorde minst ont, med syrgasen hårt i min hand, och efter vad som kändes som timmar tittade jag upp på Lars och sa att det kändes som att jag hade blundat länge. Njae, sa han och visade med ögonen att jag inte blundade utan såg helt borta ut istället.
Nu var jag nästan helt öppen och barnmorskan tog fram ett fotstöd där jag fick slänga upp benet. Jag är faktiskt förvånad över hur smidigt deras arbete var, dom förstod verkligen vad som fungerade bäst för mig och hjälpte till på ett otroligt bra sätt.
Då sa dom åt mig att ville jag krysta nu så fick jag, men jag kände att kroppen inte ville det än, förrän en värk senare då krystvärkarna kom.
I det här stadiet hade jag helt glömt bort vad jag var där för att göra. Jag fick inte alls till krystandet till en början utan fick efter ett tag säga till mig själv att kom igen nu, ta i så får vi det här överstökat!
Sagt och gjort och efter 15 minuters krystande låg bäbisen på sängen nedanför mig, klockan var då 7:55. Jag tittade på Lars och såg lyckan i hans ögon!

Det var snabbreprisen av vår förlossning. Resultatet av det hela var världens finaste pojke!

Tusen tack för alla gratulationer och all kärlekt! Vi är så lyckliga =)

Idag var Amelia här och träffade sin lillebror för första gången. Eller "bruuuschan" som moster Jessica försökt lärt henne att säga. Amelia tyckte bäbisen var spännande, klämde på fossingarna, smekte honom på huvudet, hämtade papper för att hjälpa till att byta blöja osv. Hon hejade massor, men fick inte riktigt den respons hon ville ha. Sen lessnade hon på att vara instängd i ett litet sjukhus-rum, så vi lekte med leksakerna ute i tv-rummet, men deras attraktions-faktor höll inte i längden heller, så till slut åkte hon och Lars hem.


Amelia tar sin roll som stora syster på allvar

Imorgon kommer dom tillbaka för att hämta hem oss!

Imorse kl. 07:55 kom vår lilla pojke till världen. Han vägde 3130 g och var 49 cm lång.

Så nu har vi tillbringat en jättemysig dag på BB med vår nya familjemedlem medan Amelia har firat påsken med Jessica, Crippe m.fl. ute hos Veronica & Danne. Tack för att ni kom och tog hand om henne mitt i natten.

Här är en bild på undret.





Grattis mormor Sonja som vann sin räkmacka (hon hade beställt ett pris!). Du gissade rätt på datum, kön och var närmast vikten (tillsammans med Angelica). Det var bra gissat (och det lär vi få höra resten av våra liv! Haha!) Jag vill även passa på att tacka för generna som gjorde att jag fick en snabb förlossning. Även om jag ALDRIG tänker göra om det. Det här med att föda barn är inget för mig, jag var faktiskt riktigt dålig på det, men det är ett helt annat inlägg.